$http://www.pernorman.se/bilder/stora/design/blommor.jpg

var året då min pappa skulle fyllt 50 år. vi skulle haft en stor fest och

jag skulle ha kramat om honom och sagt grattis på födelsedagen pappa.

fan det där ordet alltså, en lyx att få säga. 

när jag var 2 och ett halvt dog han, på vidarkliniken i ytterjärna efter att ha varit sjuk 

knappt ett halvår. jag kan inte ens minnas begravningen. jag fick aldrig säga hejdå

eller knappt säga hej. 

att sakna någon man inte minns är smärtsamare än man tror. jag kan inte sakna honom

som person eftersom jag aldrig kännt honom. jag kan bara längta efter något som inte

skulle vara den här tomheten han lämnat efter sig. det enda jag vet om honom är vad andra

berättat om honom. men jag vet inte om några karaktärsdrag, eller hur han sa vissa saker.

alla små detaljer som man minns när någon dör, det man kan se tillbaka på och le, inget sånt.

jag har inga minnen att tänka på när det är svårt. jag skulle göra vad som helst för det minsta

minne. allt räknas.

ibland blir jag arg, och bitter. varför behövde det här just hända min familj? cancern svepte

in som en vårdslös orkan och slet upp all trygghet jag hade. den förstörde allt min familj

byggt upp och framtiden som låg framför våra fötter. jag tänker på honom varenda dag. 

han finns alltid där fastän han aldrig gjort det egentligen, konstigt va?

eftersom det hände så tidigt i mitt liv minns jag inte hur det är att ha en pappa, jag fick

kämpa länge för att bli yohanna och inte bara "alfs  och monicas dotter, ja ni vet alf som gick

bort i cancer?".

det är som om något förändras när någon får reda på att jag inte bor ensam med 

mamma för att mina föräldrar är skilda, utan för att min pappa är död. jag uppfattas på ett annat

sätt och medlidandet lyser igenom vartenda ord. ett tag försökte jag med att inte berätta

det för någon utom de i min omedelbara närhet, men sen började jag tänka efter.

det hände,  det gjorde det. han fanns och han var här och gjorde en stor skillnad i många

människors liv. att prata om honom gör det lättare och hans minne lever vidare. 

hans död har format mitt liv och mig. jag har gått igenom saker och sett saker jag antagligen

skulle varit skyddad från om det inte gjort det.

men till slut gäller det egentligen bara att acceptera det. acceptera att man får vara ledsen

och att vissa dagar är ren skit eftersom man är så ledsen. jag fick aldrig gå på någon

begravning och sörja, min sorg kommer att följa med mig hela livet. och så är det bara. 

<3