innan det är för sent
fick panik idag när jag pratat med farmor - någon som varit en så självklar
del av mitt liv hela mitt liv, är på väg bort. jag blir förbannad på mig själv
att jag inte "tagit vara" på henne mer! att jag tagit henne för givet hela livet
eftersom hon alltid varit så självklar. det finns så mycket jag vill säga till
henne, men att klämma in allt under nästa besök till småland (där hon
och resten av släkten bor) känns nästan som att säga hejdå. och det vill
jag ju inte?
men att gå runt och må dåligt för saker jag inte gjort lär ju inte vara det
bästa sättet? måste nog förlåta mig själv på något vis. att ångra massor
får varken tiden tillbaka, eller farmor friskare. livet ser ut som det gör
och om man aldrig förlorade dem man älskade, hur skulle man då påminnas
om att älska de man har kvar?
börjar alltid babbla så här på kvällarna när jag är trött-pigg. ni får helt enkelt stå ut ;)
PUSSSSSSSSSSSSSS
<3
